-

18års ökenvandring är äntligen till ända. Då brast jag ut i tårar, jag grät. Så förlösande. Det var och är kärlek, något annat ord finns det inte för vad jag känner. Efter alla milslånga resor till sunkiga plåtskjul som Kirseberg, lador som Tranås och ändlösa mil i bilar till Sunne och Munkfors. Metropolen Grästorp. Bärandes på förhoppningen och tron om att det där gänget på isen en dag skulle göra det så avlägsna. Alla samtal och dagdrömmar man delat vänner emellan om det lag vi älskar. Den intima och nära relation man haft mellan lag, klubb och supportrar skapar en relation och ett engagemang, ett brinnande intresse. För vissa av oss är det större än så. Därför blir också besvikelsen så stor. De ständiga besvikelserna att alltid förlora och lida nederlagets pina, just precis när det gör som allra ondast, när man är som närmast. Tingsryd. Karlskrona. Att se andras glädje och själv sitta i ändlösa timmar hem med sorg och bedrövelse, vetandes att till hösten börjar skiten om igen. Det är över nu. Jag kan knappt tro det, det är svårt att få grepp om, men det är äntligen över nu. I höst spelas Allsvensk hockey i Norrköping. Tack så otroligt mycket, tack för allt jobb ni lägger ner alla eldsjälar. Trogna supportrar, ledning och styrelse, men framför allt ni killar på isen. Det är inte mycket glamour i division1, men det är över nu. Ord kan inte beskriva den glädje man känner, det är total eufori. Vita Hästen - JAG ÄLSKAR ER! Tack så mycket, så otroligt mycket. Magnus ("Franco"), hängiven supporter.