En blötlagd nostalgitripp 

I minnenas allé blir även det jävligaste ljuvligt. Hjärnan snyggar till allt så även 100 mil i bil, en dundertorsk och århundradets baksmälla lockar fram leenden till nostalgiska toner. 


Mitt i bedrövelsen hade jag öndå rätt tidigt i bakhuvudet att något inte stämde. Därför slog mig inte konkursens faktum i sig så hårt, det var mer det upplevda sveket. Det var något i styrelsens ageranden som fick min skitsnackarradar att signalera tidigt. Jag gick loss internt och släppte i rätt skarpa ordalag ut mina farhågor om att man inte var helt ärliga och öppna mot oss. Bara det att man närmast fnyste och hånflinade åt oss vid första mötet borde varit en signal om att vi inte skulle få mycket hjälp därifrån. Det var något som inte stämde, jag fick känslan av att man inte ville att vi skulle gräva i det här. 

Hur som helst, det här är ingen sån text. Men det var där någonstans, efter att jag tappat det, som det här nostalgiska sköljde över mig. Kanske var det mitt undermedvetna som tvingade mig att se det jag försökte blunda för. Det skulle bli plåtskjul i vinter. 


Jag var glad. Där och då slog tanken att jag bara fått lätta på trycket, ventilerat. Att det var därför jag log trots att jag upplevde mig motarbetad och frustrerad. Men kanske var det mitt intellekt som talade om för min passionerade känslostyrda sida vad jag inte ville se. Det egot försökte skydda mig från. Det var kört. Det skulle bli plåtskjul i vinter och det skulle ändå bli rätt kul. Jag hade längtat tillbaka dit, inte till iskalla plåtskjul, men till samhörigheten, gemenskapen. Det enkla. Närheten. Jag har saknat känslan. Jag har saknat hockeyn när den är som allra mest äkta, på riktigt. 


Nära. Mänsklig. Levande. Gemenskap och tillhörighet. Hockey med själ. Det luktar liniment, furupaneler och rostig plåt. Det är kallt. Det för fan ishockey. Det ör minnen. 

 Jag minns inte en enda match från andra säsongen i Allsvenskan. Ingen enda. Varenda dörr var stängd, varenda ansvarig för upptagen. Där man tidigare tog en kaffe var man inte välkommen. Föreningens mest hängivna slitvargar och engagerade supportar, ryggraden som skapat allt som styrelser nu stod på. Parenteser. 

Så kanske är det nödvändigt att backa bandet och hitta tillbaka till själen. För det här är Norrköping. Glöm inte det. Den här klubben skiter i finlir och kostymer. Man vill ha känslor, tillhörighet och bågnande plexi. 


Då, precis som nu. 

Ett av mina starkaste och också bästa minnen är från en genomblöt bilresa till Malmö, vi bokade stugor och en skabbig husvagn alla försökte slippa  bo i. Mitt i vintern. Det har inte varit så här kallt sen vi gick över Bält år 1658. Vi började hinka redan på vägen ner och Bodelssons Audi åkte närmast på fälgarna, vi såg ut att komma från Puttgarden norrut snarare än till en hockeymatch åt andra hållet. Örebro-Anders hade med sig 200 rullar skithuspapper, vet fortfarande inte om han var kass i buken eller rädd att det inte skulle finnas papper i Malmö. Väl på plats krökade vi på stan iklädda matchtröjorna, när stan stängde fortsatte vi i den där jävla husvagnen hela gänget eftersom en del lite svagare element i stugorna ville sova. Eller det slår mig nu att det kanske var våra mindre roade chaufförer, när jag tänker efter… 

Hur som helst, det var förbannat kallt ute och vi hittade inte vart man stängde av värmen, så ett duktigt gäng skitsmarta supportrar som druckit volymer att sänka ett ryskt landslag, hade gemensamt lösningen på all världens hockeyproblem i den där ruttna husvagnen. På en snöig öde camping någonstans utanför Malmö. Det var så varmt i den där att kläderna blev blöta av kondens och svett. Det var bara kläd av sig. Vilken jävla syn, 7-8 genomsvettiga och dyngpackade hockeysupportrar i bara kalsonger och strumpor som tävlar om vem som har bäst lösningar på störst problem, men klarar inte ens av att vrida ner värmen i en husvagn! En mobil ångbastu. 

Hästen mötte sIK Panten i Kirsebergshallen, vi höll på att missa nedsläpp, det var innan alla hade GPS:er i telefonen, vi frågade som hjälp men när folk frågade om vi skulle till något ohörtbart, liksom för att få bekräftat att det verkligen var dit vi skulle, så sa vi nej för vi hörde inte vad dem sa. Fortfarande fulla från dagen efter tog vi oss dit, hälften av oss. Resten låg fortfarande däckade i den där husvagnen. Väl där trodde vi att vi att vi åkt fel, vi stod framför något blått plåtskjul, hade åkt förbi flera gånger. Någon övergiven verkstad. Skulle Dean Youngblood kliva ut ur en moln av imma genom dörren? Rocky Balboa i grå mjukisar till tonerna av Eye of the Tiger? Det här är inget man spelar hockey i, tänkte jag. Till jag tyckte mig känna den välbekanta doften av kolgrillad korv, satans jävlar, visst stod där en stackare i tjock bävernylon overall  och grillade korv på klotgrill?! Ja, ta mig fan! Jag hade träffat Jesus, min frälsare! Och han var funktionär på IK Pantern!  

En övergiven verkstad man spolat golvet i, man såg bara sekvenser av matchen för tjocka stålbalkar skymde halva. På läktaren satt två flickvänner och en frusen vaktmästare. När killarna kom ut på isen tittade dem bara på oss och skrinnade fram till plexit, skakade på huvudet. Man hamnar sjukt nära på såna här ställen. ”Ni är fan helt sjuka..!”, sa man skrattades åt oss. För oss var det ren kärlek. Vi var där för dem, för laget. För Vita Hästen. Dem skulle vara där för oss, trodde vi. 


-Nu får ni fan vinna med! 


Århundradets genomklappning. 1-0 i röven efter 10 sekunder. 3-0 efter första perioden blev 5-1 innan förnedringen var över. Precis vad man behöver för att bota en baksmälla. Mot bottentippade IK Pantern. Tack som fan. Antar att killarna hade en lika hård kväll på sin camping. Men det är känslor, äkthet.


Det är sånt man minns.