-

För lite mer än en månad sedan hivade jag ut en text om Vita Hästens inledning och att 6-0-segern borta mot Kumla skulle kunna bli vändningen på en av de sämsta säsongsinledningarna vi upplevt på länge (ni hittar inlägget här). Jag skrev där att man i matchen mot Kumla verkade börja hitta rätt och man såg ett samspel i laget som vi tidigare inte visats. 

Nu tänker jag inte klappa mig på bröstet och framställa mig som någon slags allvetande guru, men lite av en utvärdering kring det blogginlägget kan ju vara roligt att bjuda på. Jag tänker därför klippa in små delar av inlägget jag skickade upp och sedan skriva lite tankar kring detta och hur det sett ut den senaste tiden. 

"Vita Hästen har haft det svårt att få ihop det under sextio minuter denna säsong. Mot Skövde var det klart godkänt sånär på en "dipp" i den andra perioden. Däremot var den tredje perioden där bergsäker." 

Här ovan ser vi en av de största anledningarna till att Vita Hästen verkligen har ryckt upp sig under den andra rundan av grundserien. Just att man har spelat kvalitativ hockey i 60 minuter. Eller åtminstone mestadels av de minst 60 minuter en ishockeymatch pågår. Mot Skövde såg vi en otrolig utskåpning med någon slags totalhockey där gästerna inte ens var i närheten. Mot Vimmerby var det lite upp och ner, men när man väl "gav sig fan" på det så levererade man också. Något som får mig att koppla vidare till ytterliga ett stycke från den gamla texten, nämligen:

"Jag skrev om respekt för motståndet här ovan, och jag lovar, det har jag fortfarande. MEN, jag kan ärligt säga att jag endast accepterar ETT poängtapp under de tio kommande matcherna. Det är Vimmerby borta där jag är klart nöjd om man får med sig en pinne. Förvisso har Hästen alltid haft bra flyt i Vimmerbys ishall men förlusten i Allettan senast och Vimmerbys inledning på serien i år ger mig den känslan."

Matcherna jag pratade om där, som jag kunde acceptera ett endaste poängtapp i var alltså i tur och ordning: Mjölby (H), Forshaga (B), Tranås (H), Vimmerby (B), Västervik (H), Skövde (H), Mariestad (H) , Grästorp (H), Kumla (H) och sist men inte minst Mjölby (B). 

Hur tycker ni det gick? Jag är givetvis mer än nöjd. Lök på laxen hade givetvis varit att sno alla tre poäng nere i Vimmerby, men att ha hämtat upp underläge i den sista perioden och sedan ro hem matchen på straffar, där man dessutom var millimeter från att sno bonuspinnen redan i sudden (om bara Banka haft fokus och lite mer flax i avslutet) så får man givetvis bara tacka och ta emot för två pinnar. 

Precis om jag ville och önskade levererade laget dessutom full pott i samtliga matcher, där man bara tappade en poäng mot just Vimmerby. Vilket får anses som helt okej, eftersom Vimmerby just då dessutom var serieledare. 

Det här lilla stycket som jag skrev blir dessutom lite smått ironiskt med facit i hand:

"I Himmelstalundshallen ska Vita Hästen vara så gott som oslagbara i grundserien, oavsett vilket lag som kommer och hälsar på. Fem raka hemmamatcher ska vara femton pinnar rakt av, inget annat. Sen skiter jag fullständigt i om det är duktiga Skövde eller filmande och frejdiga Mariestad som hälsar på, tre poäng gäller."

Varken Skövde eller Mariestad hade någonting att hämta i Himmelstalundshallen, precis som det ska vara. Skrattmatchen mot Skövde är en sak man sent kommer glömma. Skövde, som för inte alls många år sedan faktiskt var en riktig mardrömsmotståndare och man verkligen bävade för att möta Sikarna.

Det känns inte riktigt likadant nu längre.

Runt Mariestad är det lite samma sak. Förvisso föll vi i den första rundan mot BoISen i förlängning, men kaxig och dryg som jag är så påstår jag mer att det berodde på att Hästen inte funnit harmoni och blivit samspelta i truppen där under de första sex-sju omgångarna. 

Mariestad och Skövde har hoppat ner ett hack i hierarkin medan Vimmerby verkligen tagit för sig sedan man gjorde entré i Hockeyettan. Ett bra lagbygge med åtminstone två kvalitativa femmor som verkligen håller hög klass och bjuder publiken på show hemma i tigerkulan. Västervik har lite samma aura som Vimmerby, men jag tror inte man kommer kunna göra precis samma framgångsrika resa som VH gjort. 

Varför? För att spelarna i Västervik verkar tro att de är bra mycket bättre än vad de egentligen är, kaxiga, dryga, taskig attityd och det lyser mer av egenkära divor än ett bra kollektiv. 

"Jag skulle nästan kunna lova att Vita Hästen kommer vara i serieledning efter 18 omgångar, men pga dåliga erfarenheter så har jag slutat med idrottsrelaterade löften och vad."

Jag har lärt mig att hålla truten vid tillfällen när saker bara faller in, men det här vadet kanske jag skulle stått på mig om, eftersom Vita Hästen nu leder serien? 

Vita Hästen levererade som jag ville, men lite oväntat så malde även Vimmerby på som en maskin. Ganska överraskande föll man dock borta mot Forshaga i Ängevi ishall och lämnade därmed också över serieledningen till våra Vita Hästar från Norrköping.

Överraskande sett till den form Vimmerby visat upp, men samtidigt inte då jag såg Forshaga-Vita Hästen på plats, och FIF verkar riktigt starka hemma i sin flakmoppe-beprydda ishall. 

Vad är det då som gjort denna skillnad med Vita Hästen i den andra omgången av serien jämfört med den första? 

Jag är ingen expert (även om jag gillar att utge mig för att vara en), men här kommer mina tankar kring det hela. 

1. Turbulensen i truppen är borta.

I inledningen stördes man av skador hit och skador dit. Fick laborera med femmor om och om igen. Torstensson hade trubbel med ljumskar, Erkgärds hade trubbel med ljumskar. Svanberg var för dålig på Cooper, Gunnarsson trampade snett under innebandyn osv, osv. Mycket hattande med femmorna som gav ett lag där man inte riktigt visste var man hade varandra. Skillnad nu. Nu har man ställt upp med samma formationer i match efter match efter match, där finner man en stor trygghet i spelet. 

2. Två ledande individer som driver varsin femma. 

Marcus Eriksson och Niklas Lihagen är verkligen två av Hockeyettans absolut bästa värvningar till denna säsong. Eriksson leder sin femma med finess där han bildar trio ihop med Samuelsson och Näsström. Eriksson med en fri roll medan Samuelsson står för det defensiva ansvaret och Näsström är lite allround med grisspel, finess och uppoffrande spelstil. 

Lihagen leder sin trio med Bankelius och Gunnarsson. Lihagen vet jag verkligen inte hur jag ska beskriva. Det är ett monster på skenor. Killen levererar poäng efter poäng. Täcker skott med tre sekunder kvar i ledning 10-4 och visar upp klappklapp-spel med lagkamraterna emellanåt. Gunnarsson är finess i trion och står för mycket fina pass, skott, öppnande åkningar osv, mycket spelintelligens och en riktigt poänglirare. 

Bankelius är lite av samma kille som Näsström. Gillar att böka och stöka framför kassen, kan ta det "fula och tråkiga" jobbet, men har även utvecklats till en riktig poängspelare även han sedan han anslöt till Vita Hästen. 

3. En tredjefemma som producerar.

Ottosson och Wallén drar verkligen sitt strå till stacken i tredjefemman. Killarna gillar uppenbarligen att lira med varandra, det syns. Men det svåra där har varit och är, att hitta den tredje komponenten. Nylander har spelat där på sistone men det är raka motsatsen till Ottosson och Wallén. Segt, långsamt och mestadels dåligt rent ut sagt. Oscar Carlsson fick chansen där mot Kumla och gjorde det bra, passar lite bättre med sin fart där och kompletterar bra ihop med de två övriga herrarna. Är det hit en eventuell spetsvärvning ska matchas månne? 

4. En fjärdefemma som vet sin uppgift och trivs med den. 

Ingen vill väl spela i en fjärdefemma i Hockeyettan eller? 

Jo tydligen, Vita Hästen har hittat tre herrar som faktiskt VILL spela där och dessutom trivs utomordentligt ihop där. Vi snackar Torstensson, Gardell och unge Johansson. Tre herrar (eller åtminstone två och en fjunig junis) som inte är det minsta rädda för att skita ner nosen och bara köra. Killar som hellre ser ett 0-0-byte som viktigare än ett där man gör mål. Torstensson, Johansson och Gardell finner sig i, och gillar att vara fjärdealternativen. Killar som gillar att tackla, spela 0-0 och göra livet jävligt för motståndet. Sådant kan vara viktigt framöver när marginalerna blir mindre och man behöver kunna avlasta de mer produktiva formationerna. 

5. Backpar som kompletterar varandra mycket bra. 

Behöver väl inte gå in så mycket på det egentligen men även här var det hattigt i inledningen. Det laborerades friskt med vilka som skulle spela med varandra. 

Nu verkar Pelle ha hittat sina par och det känns som att det finns en helt annan trygghet framförallt i egen zon och man är mer samspelta. Norin-Matushkin, Erkgärds-Petersson/Jaksch, Hassel-Svanberg. Sen får dessvärre Jeff Jakobs sitta på läktaren nu när laget är intakt efter skador och sjukdomar, men kan man behålla en sådan kille och se till att han köper sin roll som sjunde/åttonde-back i laget kan man ha mycket vunnet i längden. 

Det är ingen poängback eller skridskovirtuos i Jeff, men det är en viktig pjäs ändå.

Han är inte rädd för att täcka skott med ansiktet, han är inte rädd för att kasta handskar för att försvara sina lagkamrater och framförallt, han sätter alltid laget framför sig själv. 

På tal om att täcka skott, ni som var i Mjölby i onsdags såg det, ni andra som inte var där missade något. Vita Hästen leder matchen med 10-4 och spelar boxplay. Med TRE sekunder kvar av matchen glider pucken upp på blålinjen och en MHC-spelare drar till med ett slagskott. Vad gör Niklas Lihagen? Han kastar sig och täcker skottet med ansikte och bröstkorg framåt. Pucken träffar kring bröstet, och är alltså inte alls långt från ansiktet. Detta gör Lihagen med tre sekunder kvar av en relativt betydelselös match i grundeserien, där man leder med 10-4. Vad skickar det för signaler till övriga mannar i truppen? 

Jag vågar att sticka ut hakan och påstå att Niklas Lihagen är den bäste lagkapten Vita Hästen har haft på mycket, mycket länge. Vågar man påstå bästa kapten någonsin? 

En kille som gått genom mycket, vet hur man vinner matcher på alla möjliga plan i livet och definitivt vet hur man avancerar i ett seriesystem.

Jag är stolt och glad över att vi har Lihagen som vår ledare denna säsong och på något sätt känns det som att det är dags nu. Niklas Lihagen kan vara den där killen som bankar på den mörka porten till Hockeyallsvenskan i vår och säger "släpp in oss".

Härföraren som går i fronten med lyktan för att lysa upp den mörka, trånga och slingriga vägen till Allsvenskan som vi tidigare gått vilse på. 

2014, det är 2014 det händer! 

Rykten har gjort gällande att ett Lindlöven som gått kräftgång, varit och ryckt i Vita Hästens spelare. 

Sedan tidigare finns kontakten mellan Vita Hästen och Lindlöven då Niklas Ottosson spenderade sin förra säsong där. 

Det har talats om att Lindlöven velat ha över några spelare från Vita Hästen för att stärka upp sin trupp, och nu verkar detta bli ett faktum.

Spelare som man skulle kunna tänka sig vara aktuella är då Oskar Carlsson, Anton Johansson samt Jeff Jakobs. 

Senaste budet är att Oskar Carlsson saknas i dagens matchtrupp mot Mjölby pga att han skall, eller redan är och provtränar med just Lindlöven. 

Med en bred trupp där alla vill spela match är det viktigt att kunna hålla spelare nöjda, ett samarbete med Lindlöven kan nog vara ett mycket bra alternativ för att hålla spelare med mindre speltid nöjda.