Det var vad jag och säkert många fler tänkte när den där pucken hamnade i målet med bara 29! sekunder kvar av kvartsfinalen mellan Sverige och Tjeckien.
Våndan och vemodet som strök över oss i samma stund är ingen sexig känsla. Det blir bara tomt och tråkigt.
När Tre kronor äntligen var ett lag fullt av riktigt vassa pjäser kändes vägen mot final inte särskilt komplicerad. Kanske var det just det, det kändes ganska glasklart.
Att så här i efterhand resonera om att man inte skulle ha tagit in så många NHL-spelare i truppen för att istället premiera de spelare som har spelat landskamper under säsongen i betydelselösa pajasturneringar är bara fegt, förbannat fegt! I ett världsmästerskap är det väl ganska klokt att spela med bästa möjliga spelarmaterial? Jag förkastar det där argumentet utan att blinka.
Att det sedan inte gick hela vägen är knappast bara NHL-spelarnas fel. Jag skrev på twitter i går kväll: Verktygen fanns där, synd att mekanikern var talanglös bara.
En av förbundskaptenens uppgift är att på kort tid få en spelartrupp att gå åt samma håll, att acceptera sina roller, att ingjuta förtroende.
Jag gillar Mårts. Men han misslyckades med årets VM-upplaga av Tre kronor.
Nu är VM över, det som återstår är ett östeuropeiskt mästerskap. Tyvärr är jag inte det minsta intresserad av hur det går. Finnarna har på finskt vis redan "vunnit" då man kom längre än Sverige. Ryssarna har de bästa verktygen.
Som tur är fortsätter Stanley Cup. Det är ett glädjeämne mitt i all skit.
Jag låter "Jerka" sjunga ut ångesten: Jerry Williams – Vintersaga
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS