Gummitrissan.bloggo.nu

Spearing & Spelsinne  ⬇️

Samarbeten ⬇️

Stötta oss via Patreon  ⬇️

Senaste inlägg

Årsmöte

Till nästa år hoppas vi att det är mer ordning så någon har i uppgift att boka Guldrummet i god tid, för det var lite väl dåligt om parkeringar, och frisk luft, i lilla Idrottens Hus vid Klockaretorpets Centrum. 

ÖPPNANDET

Till mötesordförande valdes Göran Palmgren. En man med uppenbar erfarenhet av dylika tillställningar tidigare. Han öppnade med att säga följande, vilket kanske säger en del om vilket historiskt vägskäl vi befinner oss i… 

-Det är MYCKET jobb som lagts ned för att skapa en ny plattform. Det är med stor ödmjukhet, det är med stor stolthet och glädje jag följt det arbetet (…) Att kunna säga att jag var med, jag var där, jag tog ansvar på det mötet den där gången. När Vita Hästen är i uppe i eliten igen. Med det började han gå igenom dagordningen. 

Med reservation för att jag missade nåt i skrivandet.  Men det är rätt nära ordagrant så mötet öppnades av dess ordförande, Göran Palmgren. 

Och det gav väl kanske en fingervisning om vad som skulle komma mot slutet sen, för det är en rejält resursstark och intressant styrelse man röstat fram. 

DET VAR DET

Men vad har det varit egentligen?

Så, först det som varit. Mest för att medlemmarna som inte kunde närvara förtjänar att veta i stora drag vad som varit och hur det ser ut, vad som sagts och vad som sker. Vilka frågor medlemmarna haft. Därför kommer jag återge det som sagts och gjorts, i all väsentlighet, så ärligt jag kan efter bästa förmåga. Om något enstaka ord eller uppbyggnad är något avvikande ber jag om överseende, men i mening och syfte så återger jag det så korrekt jag bara hunnit anteckna. Det ska inte vara några större avvikelser. 

Det konstateras att 137st röstberättigade närvarande. I lokalen är det betydligt mer. 

Mycket imponerande och kul att det blivit så stort intresse. Då var det ändå många som hade beklagat sig för att man hade förhinder. Engagerade medlemmar som brukar närvara. Så ett riktigt bra nummer! 

Det redovisades idel röda siffror, det var väl ganska väntat iofs, men det var inte fullt så illa som många kanske befarat, det har sina orsaker, men fortfarande nog att väcka frågor från bekymrade medlemmar. Då jag stod längst bak missade jag nedre delen av presentationerna, men postar bilder så får ni zooma in själva. Jag ska försöka få tag på mer detaljer under dagen och posta det i kommentarsfältet där det hör hemma. Transparens, är nya ledordet. Och det kommer vi försöka kräva och ge med. 

Men, strax under -1.4miljoner i eget kapital.

När redovisningen var avklarad ifrågasattes det från föräldrar varför man inte anordnat några cuper, eftersom ekonomin är ansträngd och cuperna enligt styrelsen är en stor inkomstkälla. Borde man då inte sett till att dessa blev av? 

Rauge konstaterar att engagemanget tycks ha saknats för kunna genomföra dessa. Det renderar omedelbara ljudliga protester från de engagerade hockeymorsorna som lika fort konstaterade att man frågat styrelsen om man ska ordna med upp cuperna redan i vintras, men att man inte fått något gehör från styrelsen fören bara en månad innan det skulle öga rum. Med så kort varsel hinner ingen ordna logistiken kring en hockeycup, det är inte engagemanget det är fel på. Det tidsfristen man fick, konstaterar man. Tidigare ordförande, Rauge, nickar något instämmande med att så kan det kanske ha varit. Han medger att man brustit här, ”vi tar det till oss”, säger han. 

Man konstaterar bland mötesdeltagarna att med den här ekonomin borde det väl varit prioriterat att få till cuperna om det är så att det är en av de större inkomstkällorna. 

Revisorn får frågan om denne skrivit några noteringar eller riktat ifrågasättanden mot styrelsen avseende några transaktioner som ägt rum under verksamhetsåret. Denne konstaterar att han gjort noteringar, undertecknad uppfattar inte om denne ifrågasatt några transaktioner. Uppfattar det som att så inte är fallet. Revisorns farhågor om bristande betalningsförmåga och möjliga problem med att betala leverantörer visas för medlemmarna på projektorn. Så farhågorna och riskerna finns dokumenterade där, undertecknad uppfattade frågan mer som om revisorn under årets gång hittat något specifikt, eller funnit det lämpligt att ifrågasätta styrelsen och ekonomin gällande något särskilt. Så tyckts inte varit fallet. Jag tolkar det som att revisorn mest flaggat för likviditetsbrist, bristande betalningsförmåga. Han är orolig för om föreningen klarar framtiden. Revisorn föreslår ansvarsfrihet för avgående styrelsen då man inte funnit något som kan uppfattas som olagligt (en innebörd som klargörs av bland annat mötesordföranden). Nästan så man kan få uppfattningen att mötesordföranden vill uppmuntra folk att följa revisorns förslag, även om denne bara upplyser samlingen om vad en sådan innebär. En medlem konstaterar att vill man rösta mot förslaget då gör man det, oavsett vad någon annan säger. Revisorns förslag röstas bestämt ner. Någon enstaka röst för jakande ger en räkning. Rösträkning visar 81 mot förslaget, antalet jakande eller nerlagda röster räknas inte då det blir irrelevant. Det blir ingen ansvarsfrihet för avgående styrelse.

Då uppstår nästa fråga, varför har ingen dragit i handbromsen tidigare under säsongen? 

Rauge ger ett något oklart svar på det, poängen är nog att det inte är helt lätt, vad, hur, när, med vilka konsekvenser, osv. Man har försökt att undvika det genom att jobba för att hitta andra lösningar. 

Det kan vara fullt förståeligt, signalerna utåt hade kunnat ge dominoeffekter man inte kan överskåda. Men, om alternativet är ännu en konkurs, så… nu drog man igång operation Storstädning istället för att räta upp och rädda föreningen iaf. Det ska man ha cred för, även om en del leverantörer med rätta är mindre glada. 

Göran Palmgren tar över ordet från avgående ordföranden:

-Var sitter den ens, handbromsen? Han utvecklar, jag tror det är väldigt svårt att dra i nödbromsen i såna här lägen, och man ska vara medveten om att det kan få väldigt otrevliga konsekvenser.

Men kassören då, har inte den haft något att säga, flaggat för ekonomin? Vem är kassör ens? Frågorna kommer upp. 

Avgående ordförande Rickard Rauge kliver fram igen: 

-Asså.. deeet är väl lite vi allihop, skulle jag säga. Eller?, så tittar han mot sina gamla medarbetare. 

Medlemmarna nöjer sig inte med svaret, ”Allas ansvar är ingens ansvar”, konstateras det från bakre raden. ”Har ni ingen kassör?!”, kommer det snart lite längre bort från bakre raden. 

-Joo, eeh, det är väl Rickard?, säger Rauge.

-Jag är sekreterare, men.. , konstaterar Rickard, och fortsätter: 

-Det övergripande med ekonomin har legat under Grant Thornton, konstaterar han. 

-Jag ger mig inte här, från publiken, jag vill ha svar. Jag vill veta vem som är kassör?!

…det konstateras utan att styrelsen säger det att det finns faktiskt ingen kassör. Man har ingen, helt enkelt. 

-Är inte  det ett brott mot stadgarna, ska det inte finnas en kassor enligt dessa? 

Det ska det, konstateras det lika snart. Men sån har alltså inte funnits. Det har man delat på, alla har varit lite kassör, enligt ordförandes inledande svar. Alltså ett gemensamt ansvar, konstaterar mötesordföranden för att runda av det hela.  

Rauge får frågan om och varför det inte flaggats gällande föreningens dåliga ekonomi tidigare under säsongen. 

-Det har flaggats hela tiden, det har varit en konstant fråga på våra möten om att få ihop föreningens ekonomi. Vad man ska göra för att få ekonomin att gå ihop. 

Men internt, inom styrelsen, inget utåt gentemot medlemmarna alltså. Mer  än mot slutet, då främst gällande aktiebolaget. När en medlem  som brukar stå upp där andra hellre sitter tysta, konstaterar att det skötts förbannat dåligt. Då brister det för en tidigare styrelsemedlem som i hårda och rätt otrevliga ordalag skäller ut medlemmen: 

-Nu är du tyst! Det är alltid du och ditt skitsnack! 

Här får medlemmarna nog, högljudda protester som visar att den gamla styrelsemedlemmen här gick långt långt över gränsen.

Vad är det som kostat så ofantligt att man hamnat på så väldigt stort minus, man betalar dyra pengar i avgifter, vad är det man får, vart tar pengarna vägen? Vad är det för utgiftsposter som gör det till ett så stort underskott? Hockeymorsorna igen, de är på hugget idag. Uppfriskande. 

Rickard Rauge tar ordet, menar på att bussresorna är en stor sån post man behöver se över, pratar om att det kanske går att effektivisera. Höjda bäränslekostnader osv. Det har blivit dyrt. Något annat svar får vi inte, så undertecknad tar upp det igen lite senare: 

-Frågan ställdes förut om vad det är som kostat så mycket, vart de stora utgifterna ligger som orsakat så stort underskott. Då fick vi höra bussresor, är det allt? Det enda ni har som svar på hur man ligger 1.4 miljoner minus, är alltså bussresor? 

—Det är en stor sån post, ja, säger Rauge och hans kollega samstämmigt. 

-Så det är enda ni har att säga, bussresor, det är alt?

-… (hånskratt och man skakar på huvudet). Det och uppskrivningsfonderna, det är också en stor post. 

Men jag drar slutsatsen att man inte har haft någon koll alls,  kanske för att alla varit lite kassörer allihop, så man försöker trolla medlemmarna för att dölja sina enorma brister. Drar slutsatsen att styrelsen tycker medlemmarna bara är jobbiga eller lite för korkade för att förstå sånt här ens om de förklarat. Därav hånflinet. Men när allt kommer omkring så misslyckades den avgående styrelsen att svara på den egentligen väldigt enkla frågan, vart fan har det gått så fel? Då vet vi att man ändå städat upp förening rätt rejält, så siffrorna kunde varit betydligt mycket värre, även här. Så vad fan har man gjort? Hur dåliga kan man vara på att räkna, ta ansvar och be om hjälp? 

Uppenbarligen helt jävla otroligt dåliga. Då är jag ändå bara en korkad supporter, men en sak känner jag igen när jag ser den, och det är svamlande skitsnackare som försöker trolla bort folk för att dölja sina egna tillkortakommanden. 

Så bussresor och nedskrivet värde av uppskrivningsfonder, vilka inte ens ska påverka resultatet. Det är alltså orsak och anledning till att det är 1.4 miljoner minus i kassan. Känns det som ett tillfredställande svar? 

Det är i alla fall det enda svar den avgående styrelsen för en elitidrottsförening  kan ge. Kanske hade vi sluppit konkurs om vi bara bytt bussbolag, vet inte om det är så jag ska tolka det. Då uppstår nästa fråga, vem köpte in den tjänsten? Hade man inte ett pris som gällt under hela säsongen med den leverantören, hur har kostnaden då kunnat bli så enormt stor och oförutsägbar? Hur mycket har soppapriset skenat under en säsong egentligen?

Så klart bara svammel. 

Jag tror  inte det är någon konstigt med det, men det säger en del om den totala bristen av eget ansvar. Man har inte gjort ett enda fel. Då är ändå är AB:t i konkurs och föreningen har 1.4 miljoner minus, trots en rätt omfattande sanering. Men styrelsen verkar anse att den gjort allt rätt. Fantastiskt. 

På frågan om man varför man inte reviderat budgeten när man insåg att publiksnittet blev så nåt mer lägre än beräknat gömmer man sig bakom att det är en AB fråga, inte en föreningsrätts. Så det svarar man inte på. Man hade kunnat, om man ville, mab har ju suttit även i den. Men nej, ansvar och raka svar är inget för den här styrelsen. 

Inte heller blev det någon orsaksanlys kring hur fan man kunnat hamna så felor budgeterat, trots att man lovat medlemmarna det vid ett tidigare möte. När frågan kom upp svamlades det bara. Tolkar det som att man bara köpte tid och dribblade med medlemmarna. 

Men vad vet jag. Jag är ju bara en dum supporter, som verkar fråga för mycket. Jag har dock suttit med alla fordringar i AB:t, så jag vet precis. Och uppenbarligen var det inte pandemi eller lågkonjuktur heller, för när vi ringde runt fanns det resurser. Det var bara erat förtroende som var förbrukat hos marknaden. Hos de ni ens kontaktat. Och när man kollar på allt både framför och bakom kulisserna så är det snarare ett under att ni kunnat hålla på så här länge. Och varför det inte blev någon cup är ju ganska självklart med, fråga ICA handlaren ni misshandlade som var leverantör till förra cupen. Där har ni nog svaret på varför. Det hade inte gått med nuvarande styrelse. 

Som sagt jag är bara en korkad supporter, men jag känner igen skitsnackare när jag ser en. 

FRAMTIDEN

Det var det gamla. Framtiden då…

Här blir det desto roligare toner. Nya styrelsen ville bli vald i sin helhet, så blev det också. Det tycker jag är bra. Det är ett gäng som känner till varandra, har förtroende för varandra och som haft kontakt och jobbat ihop en tid parallellt med att ekonomiska läget ska bli klart. Att gå in och ändå på någon enskild post där hade bara varit att kasta grus i maskineriet. Framför allt när man inte har en fullständig gedigen styrelse att ställa mot förslaget. Så det var en bra sak. 

Den naturliga frågan som då uppstår, hur ska nya styrelsen reda upp ekonomin? Utan att vara konkret eller säga för mycket, så pekade nyvalde ordföranden, Fredrik Jensen, på styrelsens sammansättning, sa något i stil med att man är inte bara där för att sköta det operativa, utan man kommer också på olika sätt hjälpa till att få ordning på det ekonomiska. Man har en plan, även om det var lite för tidigt att gå ut med än. Men det fanns ingen anledning till oro. 

Peter Hunt känner väl de flesta till från arbetet med IFK Norrköping, en entreprenör som deltog och presenterade sig via länk. Han hade stått på månskensrinken en gång i tiden, innan sammanslagningen och då höll han på Sleipner, till mångas glädje. Om inte annat två av de andra nya namnen i styrelsen, Kim Silander och John Zerihoun, som båda även sitter i styrelsen för just IK Sleipner. 

På tal om dessa två, Kim finns det en längre intervju med här på Hästen Fanz FB-sida om man scrollar ner lite. John Zerihoun tänkte vi  försöka intervjua under kommande vecka här. Två entreprenörer, båda från Klockaretorpet. Har ett ENORMT engagemang för just ungdomar genom olika projekt och samarbeten. Man tryckte hårt på det under sina presentationer, att alla ska kunna testa på och spela hockey om man vill, det är deras målsättning. Man vill inte bara ha en elit, utan en breddidrott även inom hockeyn. Mer om deras idéer och projekt framöver. Uppskattat hos föreningens föräldrar som påpekade att smärtgränsen för att spela hockey nu är nära. Framför allt sett till hur ekonomin ser ut. Så det orsakade glada miner. Fredrik Jensen påpekade att man skulle göra allt man kan för att få ner de kostnaderna för medlemmarna med, men att det kan ta lite tid. Det är dock en fråga nya styrelsen kommer jobba mycket med. 

In kom även Johan Karlsson från Slättö, en välbekant entreprenör inom Vita Hästen som räddat klubben mer än en gång genom åren. Han kliver nu in direkt i styrelsen. Han hade en hälsning, den löd bara: ”Välj in mig” 

In kom han. Det gör även Maria Holm och Magnus Bodin från Hästen Fanz, det ger bättre insyn i arbetet för gräsrötterna, minskar avståndet till styrelsen och skickar bra signaler till den lilla entusiasten om att det faktiskt är VI som är Vita Hästen, vi medlemmar. Vanligt folk. Vanligt folk som ska vara precis så här obekväma framöver med, eftersom vi bryr oss om och brinner för den här klubben. Från Hästen Fanz kommer också rivjärnet Ingrid Forsman in. Vi kommer försöka få till lite intervjuer med de här med. 

Man presenterar även Patrik Degerstedt som huvudtränare för a-laget, en grym lösning då han har stenkoll på alla spelare här omkring genom tiden på hockeygymnasiet, har även varit sportchef och aktiv spelare ihop med Jesper Samuelsson, så det kommer bli en bra lösning för Jeppe att ha honom med sig tror jag. 

SUMMERING

Det var en jäkla bajsmacka man lämnade ifrån sig, men det hade vi nästan räknat ut. Vi har ju sett hur man arbetar tidigare. Men, det finns en plan, ekonomin kommer städas upp, det kommer ramla in resurser och medel för det. Det kommer satsats stort och brett på att sänka trösklarna och få in fler ungar i hockeymunderingar. Styrelsen behöver bara, nu när man är vald och har mandat, börja sätta sig ner och börja staka ut riktningen. Det kommer ta lite tid, men det kommer. Under tiden ser vi ut att få ett riktigt intressant lag på isen i höst. 

Så vi ses i hockeyskjulen sen och ger grabbarna något att spela för!

Grattis MoDo!


Från geléråtta till tonåring på viagra, snyggt jobbat! 


Längs kusten i Ångermanland rinner Moälven ut. Örnsköldsviks gamla livsådra. Mellan 2018-2020 har befolkningstalet i staden varit konstant, man ligger lika mycket som man flyttar härifrån. Det är inte mycket i Ö-vik som orsakar resning hos allmänheten. Förutom fenomenet MoDo Hockey. Problemet var att man gick från att vara svensk hockeys ståndaktiga avelshingst, producerandes spelare som Peter Forsbergs, Markus Näslund, Niklas Sundström, Bröderna Sedin, Per Svartvadet, lägger man till elitspelare man format men som har annan moderklubb från juniortiden blir listan oöverskådlig. Från svensk hockeys friska insemination till att under en period stå där desperat kämpandes med att få blod i en geléråtta. Frustrerat. 


Identitetskris. 


MoDo Hockey är en institution. Att man har ett eget MoDo-museum säger kanske en del. Likaså att de gamla profilerna har en tendens att vända hem och ansluta sig till klubben igen på lika sätt, kärleken till bygden och klubben är uttalad. Storheterna finns kvar där, bidrar, ger klubben själ och historia, levande profiler vars karriärer man kan se upp till, nästan ta på. Otroligt viktigt för känslan av gemenskap, samhörighet, tillhörighet. Vi-känslan. Fundamentet i den hockeykultur som råder vid Moölvens utlopp. Rötter. 


Utan rötter blir man rotlös. 


Utan starka rötter kommer rotvälta. Det är rötter som förser även den starkaste ångermanländska fura med dess näring. Det är från myllan och marken en institution som MoDo Hockey får sin näring. Det spelar ingen roll hur mycket ekonomiskt starka aktörer man har med sig när man tappar markkontakten. Efter millenieskiftet drabbades MoDo av något av en identitetskris. Hur nödvändig uppgraderingen från gamla anrika men utdaterade Kempehallen än var, så hjälpte det knappast när nyhetens behag lagt sig i Swedbank, sen Fjällräven och nu Hägglundsarena. När en halvtom nybyggd och själlös arena anslöt sig till tankar som, vad händer? Vad gör vi? Vart ska vi? Och hur? Vart fan är folk? 


Bekanta funderingar?

          

På isen var det lika ointressant som på läktaren, MoDo Hockey som krigat om SM-Guld, fostrat storheter och sågs som hela landets främsta plantskola, började nu harva runt på den nedre halvan av tabellen, man tappade på läktaren och i en nybyggd hall som tar en bit över 7.000 åskådare blir det glest ändå, trots 4.500 närvarande. 2 miljoner i minskade publikintäkter, 2.5 miljoner i minskade reklamintäkter. Desperata försök att skapa intresse med dyr spelartrupp slog ännu större hål i budgeten och ödesåret 2016 var det knallröda siffror som skrek ut -4.2 miljoner. MoDo Hockey hade gått från att vara svensk hockeys stolta avelshingst till att bli något desperat frustrerat som oavsett hur mycket man slet och drog ändå bara var något halvslakt. 


Självbilden får sig en törn. Identitetskris. 


Det där är rena mardrömmen för en organisation att hantera, ska du kapa utgifterna och hålla i plånboken, och har du publiken och allmänheten med dig i att göra det tråkiga? Eller ska du gasa dig ur det? 

          Ska du göra det svåra och gå till terapeuten, vända hem till frugan som stått ut med dig trots allt och samtala om problemen, börja om. Eller ska du köpa glittrig för liten tröja, flashiga gympaskor, sportbil och en 20år yngre flickvän i förhoppningen att bli intressant igen? 


En frågeställning som kan orsaka håravfall hos vilken norrländsk flanellbärande karlakarl som helst. 


Hoppas dock att detta i grunden är kopplat till det sportsliga resultatet”, skev ordförande Tomas Byberg på klubbens hemsida.


Jag är inte så säker på det. Trots att man byggt bort tomma platser för loger och ny restaurang, trots dyra spelartrupper så uteblev framgångarna. Man gasade rätt över stupet. Inga desperata åtgärder över huvud taget hjälpte. Trots utsålt  mot Leksand blev degraderingen för MoDo Hockey verklighet. Glittrig för liten tröja och ny sportbil hjälpte inte MoDo Hockey. Det här är Norrland, inte skånska rivieran. Ingen är imponerad av din sportbil. Eller dina snabba skor. Det var först när man tvingades vända hem igen för att reda ut de verkliga problemen som det började hända saker. 


Två månader efter degraderingen till Allsvenskan, 2016, hade medlemsantalet i Modo Hockey dubblats. Man hade förvisso bara en publik på 2-3.000 pers i Allsvenskan, men ett toppmöte och norrlandsderby mot Björklöven fick ångermanlänningarna att visa den modoitiska hockeysjälen, glädjen var tillbaka. Utsålt till sista plats. Det blev början på den återresa och glöd MoDo Hockey saknat. Slutspelsserien mot Djurgården blev kronan på verket, en helt galet underhållande hockey som innehöll allt och slog SHL:s trötta avslagna dito med hästlängder. Både Djurgården och MoDo utklassade underhållningsvärdet i SHL-finalen och gav en välbehövlig vitamininjektion till hela serien. Örnsköldsvik skulle bara upp, varenda en som hann få en biljett var där i det kokande röda havet av konstant sång. Den gamla vallaken hade hittat bollarna i serien längre ner och visade upp sig i fornstor glans. MoDo Hockey var tillbaka! 


Hela hockeysverige jublar:

-Bravo, bravissimo..! 

SHL skriker: 

-Honom ska vi ha! 


Grattis MoDo Hockey, väl genomfört. Väldigt välförtjänt. Vi här nere om några vet hur en sån där oändlig stäppritt kan upplevas. Oändlig, var ordet. Avancemanget förlösande. Grattis. Vi själva lärde oss ingenting sist, så vi gör om det igen. 


Men som kompisen sa, om huset är fullt av termiter är det ingen idé att lappa och laga. Det är bara bränna ner skiten och bygga nytt. 


Kanske är det här nödvändigt för att även Vita Hästen ska finna glädjen och livskraften igen, kanske det som tänder gnistan mellan supportrar och organisation, för oss samman igen. En omstart, en nödvändig föryngring och nytändning, men där en del saknar förståelse och insikt, hellre letar lösningar utanför en själv och hellre ser stress och press snarare än en trygghet i sin historia och gemenskap, så är vi förhoppningsvis visa av erfarenhet nu. Dyr för liten glittrig tröja, sportbil och yngre flickvän funkade inte här. Inte här heller. Inte här och inte i Örnsköldsvik. Vi är arbetare, vi är rejäla, vi kommer från närheten till vattnet och skogen, från industrier. Vi finner styrka i varandra på såna här ställen. I våra rötter. Gemenskapen. Det som utgör vår själ. Så vi börjar om, vänder tillbaka till det som en gång tog oss upp. Det jordnära, ödmjuka. 

Och vi kanske inte är 20 bast längre, men det går att göra frugan nöjd ändå. Se bara på MoDo. Tydligen får man nödvändig hjälp utskrivet vid en degradering. Att trampa vatten fullt påklädd blir tungt i längden, då är det kanske bättre att gå ner till  botten så man kan skjuta fart uppåt igen. Det sker aldrig frivilligt, men ibland är det nödvändigt. 


MoDo dubblade sitt medlemsantal direkt vid degraderingen. Man formade en ny organisation, sanerade ekonomin och blev en levande intressant klubb igen. En fungerande sund relation i alla sina delar. Man gjorde det efter degraderingen Det blev tillsynes den nystart man behövde. 


Tack MoDo för inspirationen och för att ni visar vägen. Saker blir vad man gör det till. Ibland behöver man ett rejält bakslag för att vakna till, stanna upp och ödmjukt fundera på vem man är, vart man ska och vad man håller på med. Vem man vill se sig som. Självbilden. Sluta titta avundsjukt på alla andra och börja fokusera på och värdesätta det man har. Där du står. Där i ligger styrkan. Kontinuiteten. Tryggheten och stabiliteten, att ha varandra. Börjar du jämföra och snegla och för mycket på andra förlorar du snart  fokuset och intresset hos den där hemma. Då sitter du snart ensam och bitter i din sportbil med dina snabba skor och undrar vad fan som hände, vart det gick så fel. 


Identiteten. Det gäller att inte förlora sig själv på vägen. 


Vita Hästen har efter konkursen ökat sitt medlemsantal bland icke utövande med 644% på en månad, om vi räknat någorlunda rätt. Som sagt, vi vänder tillbaka igen och börjar om. Bygger en sund relation, tryggare och stabilare. Ödmjukare. 


”Geniet lär av andras misstag, den smarte lär av sina egna. Idioten lär sig känna igen dem”. 


Nu har vi gjort det här två gånger. Vi är uppenbarligen inga genier, men vi är inga idioter hellre. Vi tittar på MoDo och låter oss inspireras. Det är bara göra om och göra rätt, dra nytta av den möjlighet som nu skapas. Glädjen i att ta sig upp är nästan euforisk när man varit med från början och varit en del av processen. Det är något så enorm stort att jag unnar alla i Norrköping att få vara med och ta del av den, så vi gör som i Örnsköldsvik, vi vänder hem, pussar frugan, kavlar upp ärmarna och tar på oss arbetshandskarna. Får det är såna vi är. 


Grattis, MoDo, tack för tiden som varit - och Vi ses snart igen! 



Uppåt, framåt. Tillsammans. 🤍❤️

Röjar Ralf

Gamlingarna där ute vet redan vem jag är.
Men uppenbarligen behöver jag presentera mig för resten.
 

Jag blev tillfrågad om jag ville vara med att hjälpa till att rädda Vita Hästen Ishockey AB från konkurs. Vilket var en självklarhet, det är sånt jag går i gång på. Driv, engagemang, skarpt läge. Hård press. Där är jag som bäst. Finns ingen 3ans växel på den här modellen. 


Kreativiteten flödar, saker bara kommer till mig av sig självt. Vaknar innan klockan på morgonen med en färdig text och fyra nya idéer. Sköter mer eller mindre tre jobb på en gång. Levererar 2 texter till under dagen. Ringer 9 samtal. För att jag är inspirerad. Trivs där. Därför tackade jag, ja. Jag har varit där förut i den här supporterföreningen, det var intervjuer, flyttar, hämta material och supporterresor över hela landet. Styra upp kick-offer, starta en klack och fyrtioelva andra idéer. Jag var inte själv, men det hände grejer. 

          Med tiden blev allt, som jag varit inne på tidigare, rätt svalt och lagom, lite mellanmjölk och vardagslunk. Beiget. Jättefin färg, men inte särskilt spännande. Jag kan inte rå för det, saker behöver beröra, man behöver känna nåt. Lite gnista. Känslor. Mellanmjölken drabbade hela den här klubben, allt som skulle bli fint, blev lagom. Där det utlovades oxfilé blev det snart makaroner och korv. I skolmatsalen. Dessutom flyttade jag från stan så det var ingen stor sak att gå vidare utan föll sig rätt naturligt att fortsätta kanalisera drivet på något annat istället. Man saknar inte varmhållna makaroner och grå falukorv när man ör chorizo med gurkaioli och picklad rödlök. Det är inte så svårt att välja bort. 


Nu blev det ingen överklagan gällande Hästens KK av olika anledningar, där har jag redan gett min syn på saker så kommer inte gå in mer på det (titta, jag kanske inte är inte helt hopplös ändå, trots att tjejen säger det!). Men jag kan med rak rygg och högt huvud säga att vi gjorde vårt bästa och hade jävligt kul när vi gjorde det. Tack som fan för att ni gav mig det förtroendet! 


Men. 


Med det sagt, det var alltså därför jag klev in i det här igen, inte för att få vänner, inte för att bli populär eller få synas. Tvärtom, jag gillar inte ens folk. Trivs bättre lurkandes i bakgrunden. För jag är inte som alla de andra barnen, det går fortare, är vassare. Mer. Rätt som det är står någon stackare där och putar med underläppen, alla hanterar det inte så bra. Jag själv lider inte av det. Inte för att jag inte bryr mig, det gör jag. Men i min värld och där jag är så är inte allt personligt hela tiden, ibland råkar jag köra över ett par tår. Eller en hel fot. Och ett ben. Ok, rätt ofta. Ber om ursäkt, det gör jag. Uppriktigt. Men jag stannar inte där och lyssnar, håller om dig, blåser och lindar in i bubbelplast med ett lilleskuttplåster på ditt ajaj. Det är inget personligt, jag har bara inte tid. Eller ork. Förlåt men, det är vuxna människor. Annat väsentligare tar mitt fokus. Så jag drar vidare och ibland står någon kvar där med ett par ömma överkörda tår, för mig är det inte hela världen, jag dammar i tårna hela tiden när jag drar fram för fort. Folk kör på mig med lite då och då. Jag tar det inte personligt då heller, det är lite känslor, bara. Det går över snart. Ibland går det fort när man ligger i ytterfilen. Ibland völ fort.













Jag kan be om ursäkt, och gör det med, typ varannan dag, men det borde nog kanske vara varje. Men jag stannar inte där och jag ändrar mig inte. De av er som inte känner mig har redan frågat sig varför man läser det här om en sån okänslig idiot över huvud taget. Vart vill jag komma? Varför den här texten?


Det är knappast för min egen skull. En del av er där ute har pga arbetet vi lagt ner och det vi åstadkommit på kort tid, tyckt att det vore en helt fantastisk genial idé att jag trycka in mig på massa positioner. Det är det inte alls. Jag har alldeles för vassa armbågar, för klumpiga fötter och för stor käft. För små öron med. Så i en förening som vill vara lagom där alla håller varandra i handen med små gula reflexvästar, där hade jag snart kört över alla de andra barnen och torskat för vårdslöshet i trafik innan jag ens lämnat parkeringen. Jag rymde från dagis, hittade en tjuvgömma och var med i tidningen när de andra satt med personalen och lekte med kottar. Hela dagiset fick tårta. Där är jag. 


Jag är grym på det jag gör, men jag är allt annat än lagom. Inte smidig heller. Men det går jävligt fort. Jag är som när man tar den där stjärnan i Super Mario Cart. Eller Röjar Ralf, liksom. Jag rår inte för det. Jag menar inget illa, jag får skit gjort, det händer grejer, men.. jag är Röjar Ralf. Det bara är så. ”Men du kan väl ändra på sig då?!” Ja, eller så kan du göra det? Eller så göra vi det Tillsammans, men då får ta ut tummen ur munnen först. 


Tro mig, Ni vill inte ha mig i någon styrelse, Jag vill inte ens vara i en styrelse. Jag hör inte hemma där. Inte i någon mellanmjölksförening. Jag kommer bara hälla vodka och kahlùa i grejerna. Uppskattas inte av alla. Man kan inte vara Askungen med glasskor på sig ihop med Röjar Ralf dopad på Mario Cart stjärnor. Då har snart varenda prinsessa skärvor i tassarna. Det mår ingen bra av. Jag hade inte gjort det särskilt bra heller, eftersom jag hade blivit både kopplad och fått munkorg. Vad fan ska man med en kopplad vakthund med munkorg till? Skaffa en till labrador istället. Man kan inte stänga in Röjar Ralf på glasskoavdelningen och tro att inget ska gå sönder. Jag vill inte ta ansvar för alla andras mående och väl, jag är Röjar Ralf, inte Jesus. 


Jag är definitivt ingen halvandrogyn sagoprins i vita trikåer och skinande blank rustning. Bara folk som aldrig varit i skarpt läge saknar bucklor i rustningen.


Folk hade bara blivit besvikna. Men jag har inte placerat mig själv på prinsessornas skoavdelning, även om jag har ett ansvar när jag väl är där. Men antingen tar man på sig stålhättade arbetskängor istället för glasskor, eller så gör man bäst i att hålla lite lagom avstånd. Det är jättefint att ni kramas och myser ihop, men vänligen bara ta på er arbetsskorna så slipper jag skada någon under tiden. Jag är Röjar Ralf, ingen räddande spänstig prins med pumpavagn. Det händer skit här borta i andra änden medan resten hänger i kuddhörnan. 


Med det sagt, jag klev in det här för att hjälpa till i ett skarpt läge. Det är inte skarpt längre. Jag blev sen betuttad i själva grejen, vad fan, jag är ju Röjar Ralf, man vill ju ändå fungera som alla andra. Men nej. Jag är till större nytta på ett lagom avstånd från hyllorna med glasskor. Man ska göra det man gör bäst, där man gör mest nytta. Så att andra kan göra det dem är bäst på. Rätt man på rätt plats, det är så man bygger bra organisationer. Där sitter inte jag i en styrelse, bara folk som inte känner mig kommer på en så dålig idé. Jag är inte erat ansikte utåt, jag har bara  råkat hamna där eftersom jag är… Röjar Ralf, liksom. Jag får skit gjort. Till skillnad från vissa andra så har jag den här sjölvinsikten.. oops, Röjar Ralf igen. Förlåt! 


Som sagt. 


Jag överlåter styrelsearbete och sånt åt de som är smidigare och bättre på att både hålla käften och räta in sig i ledet än mig. Helt grymma personer som kan ta det här vidare till nästa nivå. Så kan jag röja runt här och göra röjargrejer på ett annat plan. Bidrag med det jag gör bäst, trampa folk på tårna och få skit gjort. Och be om ursäkt. Som Röjar Ralf. 


Fan, vi är rätt lika ändå.. 


/Arve

”Några rader från en engagerad supporter”

Det var rubriken på ett inlägg jag postade på just den här bloggen för nästan precis 8år sedan. Jag postar den igen med anledning av att ni nu kommer få glädjen att skapa nya minnen med oss. Nya kast mellan hopp och förtvivlan,ny glädje, nya frostskador i skinkorna. Det kommer bli jävligt kul. Och även ni kommer förstå vad jag menar här nedanför. Håll tillgodo. 😎

———————-

18års ökenvandring är äntligen till ända. Då brast jag ut i tårar, jag grät. Så förlösande. Det var och är kärlek, något annat ord finns det inte för vad jag känner. Efter alla milslånga resor till sunkiga plåtskjul som Kirseberg, lador som Tranås och ändlösa mil i bilar till Sunne och Munkfors. Metropolen Grästorp. Bärandes på förhoppningen och tron om att det där gänget på isen en dag skulle göra det så avlägsna. Alla samtal och dagdrömmar man delat vänner emellan om det lag vi älskar. Den intima och nära relation man haft mellan lag, klubb och supportrar skapar en relation och ett engagemang, ett brinnande intresse. För vissa av oss är det större än så. Därför blir också besvikelsen så stor. De ständiga besvikelserna att alltid förlora och lida nederlagets pina, just precis när det gör som allra ondast, när man är som närmast. Tingsryd. Karlskrona. Att se andras glädje och själv sitta i ändlösa timmar hem med sorg och bedrövelse, vetandes att till hösten börjar skiten om igen. Det är över nu. Jag kan knappt tro det, det är svårt att få grepp om, men det är äntligen över nu. I höst spelas Allsvensk hockey i Norrköping. Tack så otroligt mycket, tack för allt jobb ni lägger ner alla eldsjälar. Trogna supportrar, ledning och styrelse, men framför allt ni killar på isen. Det är inte mycket glamour i division1, men det är över nu. Ord kan inte beskriva den glädje man känner, det är total eufori. Vita Hästen - JAG ÄLSKAR ER! Tack så mycket, så otroligt mycket. Magnus ("Franco"), hängiven supporter.

När pulsen slutar slå

En uppgörelse. En uppmaning. En lärdom.


Andra säsongen i hockeyns finare salonger. Kontor på stan. Kostymer. Stängda dörrar. Avbruten kontakt. Stort avstånd snart avgrundsdjupt. Till och med laget på isen skulle spela snyggt, Kom igen, det här är Vita Hästen, klubben vars själ utgörs av gnuggande, energi och bågnande plexi. När Sune Bergman sa ilsken honungsgrävling kittlade till i hela stan. 


Så vad hände? Hybris? Fartbilndhet? Ego? Högmod går före fall. 


Ikaros. 


För när du tappar markkontakten ökar avstånden. När du stänger dörren når du inte rötterna, solen tränger inte längre in. De där vanliga människorna, de som ger hela organisationen näring. Utestängda. Vi är inte LHC. Vi vill inte vara LHC. Inte Växjö Lakers och definitivt inte Örebro. Oavsett framgångar. 


Vi vill vara mer åt Björklöven, Oskarshamn, Skellefteå, Frölunda.. folkliga, rejäla, organsationer och rörelser som byggs underifrån, bärs upp av gräsrötterna, på lika delar kärlek och engagemang som pengar. Vi är NORRKÖPING! Det är tunga industrier, hamnen, skogen, vattnet. Spårvagnar och arbetare. Rejäla människor. Vem som helst med tillräckligt med pengar kan köpa framgång, men du kan inte köpa själ. Det är hjärtat som får pulsen att slå, som ger allt liv. Som transporterar syre hela vägen ut i fingertopparna, de allra minsta kärlen. Engagemanget från supportrar, föräldrar, ungdomarna. Där har du dina funktionärer. Där har du gemenskapen och glädjen. Ett ärligt och uppriktigt samtal och vi hade fyllt varenda position med en volontär. Men Ni ringde aldrig. Så Ni hyrde in personal. Skapade önnu större avstånd, inte bara mellan plus och minus, utan mellan avlönad och oavlönad.


Såg ni inte den komma själva?


Ni ringde inte heller fordringsägarna för att tala om hur allvarligt läget verkligen var, istället lät ni gamla trogna partners känna sig lurade. Ni ringde aldrig till den samarbetspartner som själv hört av sig till er och ville gå in med stöd. Ni ringde inte ens till den partner som köpt sargreklam för att kolla upp varför den inte betalat fakturan ni aldrig skickade. Ni ringde inte ens till spelarna och talade om att det inte skulle komma någon lön den 25:e. 


Jag förstår att ni inte ville att vi skulle gräva i det här. 


Det behövs ingen extern utredare eller djupare granskning, vi kan tala om för er vart felet ligger. Men oss pratar Ni bara med när ni känner er tvingade. Och helst inte då heller. När jag kontaktade Lundbergs Fastigheter fick jag en glad kommunikationschef på tråden som glatt välkomnade kontakten, ”Jag har undrat när ni skulle höra av er!”, öppnade hon samtalet med. Man var beredd att gå in med en större summa till kampanjen och följa upp den med en 3års plan när det fanns en styrelse på plats att kommunicera med. Ni har inte ens ringt. 


Jag vet, det är alltid någon annans fel. Någon annan har inte gjort sitt jobb. Vi skyller på Er, Ni skyller på Oss, eller på marknaden, konjukturen eller coviden. Det är enklast så, helst något stort och avlägset som är svårt att greppa. Men det är samma lågkonjuktur i hela landet. Samma covid. Ibland är det inte marknaden det är fel på, utan förtroendet. Men absolut, även Vi ska vara självkritiska, för Vi har också ett ansvar i det, varenda en av oss. För hur många av Oss var på förra medlemsmötet i HC Vita Hästen?


Precis. 


Jag vet redan svaret. För jag vet hur många medlemmar föreningen har, när vi räknar bort föreningens misshandlade ryggrad i ungdomsleden, så har Såpkullens Bridgeförening fler medlemmar. Innan vår satsning kunde du nästan räkna dem på dina fingrar och tår. Det är alldeles för jäkla dåligt och där måste det bli ändring. Tidigare styrelser har kunna fladdra omkring för att ingen har ställt några frågor, ingen har följt upp något. Det har saknats både kontroll och engagemang från supportrar och föräldrar när det kommer till styrelsens arbete. Ansvar har inte utkrävts. Det är på medlemsmötena vi ska framföra våra åsikter och synpunkter. 


Men vi var inte ens där. 


Det finns kompetenser i det breda lagret, vi har massa företag som verkligen brinner för den här klubben, föräldrar till juniorer med erfarenhet av både ansvarskrävande arbeten som föreningsengagemang, supportrar som driver företag och är ekonomer. En massa drivna gräsrötter som alltid ställer upp bara man frågar. Men till vilken nytta då, när ingen av oss är där?


Ikaros flög för nära solen och brände sina vingar, för att vi kopplade loss honom.


Med det sagt så är den här saker utagerad från min sida. Det som finns att säga är sagt. Det finns inte Vi och Ni längre, det finns bara Oss och Tillsammans. Det är dags att lösa medlemsskap i HC Vita Hästen, mina vänner. Och för er som redan gjort det är det dags att börja gå på kallelserna. Nu börjar inte bara återtåget, utan även återtagandet! 


Nu är det framåt och uppåt som gäller! 



Tillsammans är vi Vita Hästen!




Medlemskap löser ni här:


https://www.vitahasten.se/junior-ungdom/bli-medlem?fbclid=IwAR0JhWwnsaoTTiD0nq3gzJKqItbVaDMVLrRgXLiIZIP_pQEM9RWluPgaDsw

Äldre inlägg