-

Gamlingarna där ute vet redan vem jag är.
Men uppenbarligen behöver jag presentera mig för resten. 

Jag blev tillfrågad om jag ville vara med att hjälpa till att rädda Vita Hästen Ishockey AB från konkurs. Vilket var en självklarhet, det är sånt jag går i gång på. Driv, engagemang, skarpt läge. Hård press. Där är jag som bäst. Finns ingen 3ans växel på den här modellen. 

Kreativiteten flödar, saker bara kommer till mig av sig självt. Vaknar innan klockan på morgonen med en färdig text och fyra nya idéer. Sköter mer eller mindre tre jobb på en gång. Levererar 2 texter till under dagen. Ringer 9 samtal. För att jag är inspirerad. Trivs där. Därför tackade jag, ja. Jag har varit där förut i den här supporterföreningen, det var intervjuer, flyttar, hämta material och supporterresor över hela landet. Styra upp kick-offer, starta en klack och fyrtioelva andra idéer. Jag var inte själv, men det hände grejer. 

          Med tiden blev allt, som jag varit inne på tidigare, rätt svalt och lagom, lite mellanmjölk och vardagslunk. Beiget. Jättefin färg, men inte särskilt spännande. Jag kan inte rå för det, saker behöver beröra, man behöver känna nåt. Lite gnista. Känslor. Mellanmjölken drabbade hela den här klubben, allt som skulle bli fint, blev lagom. Där det utlovades oxfilé blev det snart makaroner och korv. I skolmatsalen. Dessutom flyttade jag från stan så det var ingen stor sak att gå vidare utan föll sig rätt naturligt att fortsätta kanalisera drivet på något annat istället. Man saknar inte varmhållna makaroner och grå falukorv när man ör chorizo med gurkaioli och picklad rödlök. Det är inte så svårt att välja bort. 

Nu blev det ingen överklagan gällande Hästens KK av olika anledningar, där har jag redan gett min syn på saker så kommer inte gå in mer på det (titta, jag kanske inte är inte helt hopplös ändå, trots att tjejen säger det!). Men jag kan med rak rygg och högt huvud säga att vi gjorde vårt bästa och hade jävligt kul när vi gjorde det. Tack som fan för att ni gav mig det förtroendet! 

Men. 

Med det sagt, det var alltså därför jag klev in i det här igen, inte för att få vänner, inte för att bli populär eller få synas. Tvärtom, jag gillar inte ens folk. Trivs bättre lurkandes i bakgrunden. För jag är inte som alla de andra barnen, det går fortare, är vassare. Mer. Rätt som det är står någon stackare där och putar med underläppen, alla hanterar det inte så bra. Jag själv lider inte av det. Inte för att jag inte bryr mig, det gör jag. Men i min värld och där jag är så är inte allt personligt hela tiden, ibland råkar jag köra över ett par tår. Eller en hel fot. Och ett ben. Ok, rätt ofta. Ber om ursäkt, det gör jag. Uppriktigt. Men jag stannar inte där och lyssnar, håller om dig, blåser och lindar in i bubbelplast med ett lilleskuttplåster på ditt ajaj. Det är inget personligt, jag har bara inte tid. Eller ork. Förlåt men, det är vuxna människor. Annat väsentligare tar mitt fokus. Så jag drar vidare och ibland står någon kvar där med ett par ömma överkörda tår, för mig är det inte hela världen, jag dammar i tårna hela tiden när jag drar fram för fort. Folk kör på mig med lite då och då. Jag tar det inte personligt då heller, det är lite känslor, bara. Det går över snart. Ibland går det fort när man ligger i ytterfilen. Ibland völ fort.

Jag kan be om ursäkt, och gör det med, typ varannan dag, men det borde nog kanske vara varje. Men jag stannar inte där och jag ändrar mig inte. De av er som inte känner mig har redan frågat sig varför man läser det här om en sån okänslig idiot över huvud taget. Vart vill jag komma? Varför den här texten?

Det är knappast för min egen skull. En del av er där ute har pga arbetet vi lagt ner och det vi åstadkommit på kort tid, tyckt att det vore en helt fantastisk genial idé att jag trycka in mig på massa positioner. Det är det inte alls. Jag har alldeles för vassa armbågar, för klumpiga fötter och för stor käft. För små öron med. Så i en förening som vill vara lagom där alla håller varandra i handen med små gula reflexvästar, där hade jag snart kört över alla de andra barnen och torskat för vårdslöshet i trafik innan jag ens lämnat parkeringen. Jag rymde från dagis, hittade en tjuvgömma och var med i tidningen när de andra satt med personalen och lekte med kottar. Hela dagiset fick tårta. Där är jag. 

Jag är grym på det jag gör, men jag är allt annat än lagom. Inte smidig heller. Men det går jävligt fort. Jag är som när man tar den där stjärnan i Super Mario Cart. Eller Röjar Ralf, liksom. Jag rår inte för det. Jag menar inget illa, jag får skit gjort, det händer grejer, men.. jag är Röjar Ralf. Det bara är så. ”Men du kan väl ändra på sig då?!” Ja, eller så kan du göra det? Eller så göra vi det Tillsammans, men då får ta ut tummen ur munnen först. 

Tro mig, Ni vill inte ha mig i någon styrelse, Jag vill inte ens vara i en styrelse. Jag hör inte hemma där. Inte i någon mellanmjölksförening. Jag kommer bara hälla vodka och kahlùa i grejerna. Uppskattas inte av alla. Man kan inte vara Askungen med glasskor på sig ihop med Röjar Ralf dopad på Mario Cart stjärnor. Då har snart varenda prinsessa skärvor i tassarna. Det mår ingen bra av. Jag hade inte gjort det särskilt bra heller, eftersom jag hade blivit både kopplad och fått munkorg. Vad fan ska man med en kopplad vakthund med munkorg till? Skaffa en till labrador istället. Man kan inte stänga in Röjar Ralf på glasskoavdelningen och tro att inget ska gå sönder. Jag vill inte ta ansvar för alla andras mående och väl, jag är Röjar Ralf, inte Jesus. 

Jag är definitivt ingen halvandrogyn sagoprins i vita trikåer och skinande blank rustning. Bara folk som aldrig varit i skarpt läge saknar bucklor i rustningen.

Folk hade bara blivit besvikna. Men jag har inte placerat mig själv på prinsessornas skoavdelning, även om jag har ett ansvar när jag väl är där. Men antingen tar man på sig stålhättade arbetskängor istället för glasskor, eller så gör man bäst i att hålla lite lagom avstånd. Det är jättefint att ni kramas och myser ihop, men vänligen bara ta på er arbetsskorna så slipper jag skada någon under tiden. Jag är Röjar Ralf, ingen räddande spänstig prins med pumpavagn. Det händer skit här borta i andra änden medan resten hänger i kuddhörnan. 

Med det sagt, jag klev in det här för att hjälpa till i ett skarpt läge. Det är inte skarpt längre. Jag blev sen betuttad i själva grejen, vad fan, jag är ju Röjar Ralf, man vill ju ändå fungera som alla andra. Men nej. Jag är till större nytta på ett lagom avstånd från hyllorna med glasskor. Man ska göra det man gör bäst, där man gör mest nytta. Så att andra kan göra det dem är bäst på. Rätt man på rätt plats, det är så man bygger bra organisationer. Där sitter inte jag i en styrelse, bara folk som inte känner mig kommer på en så dålig idé. Jag är inte erat ansikte utåt, jag har bara  råkat hamna där eftersom jag är… Röjar Ralf, liksom. Jag får skit gjort. Till skillnad från vissa andra så har jag den här sjölvinsikten.. oops, Röjar Ralf igen. Förlåt! 

Som sagt. 

Jag överlåter styrelsearbete och sånt åt de som är smidigare och bättre på att både hålla käften och räta in sig i ledet än mig. Helt grymma personer som kan ta det här vidare till nästa nivå. Så kan jag röja runt här och göra röjargrejer på ett annat plan. Bidrag med det jag gör bäst, trampa folk på tårna och få skit gjort. Och be om ursäkt. Som Röjar Ralf. 

Fan, vi är rätt lika ändå.. 

/Arve

Det var rubriken på ett inlägg jag postade på just den här bloggen för nästan precis 8år sedan. Jag postar den igen med anledning av att ni nu kommer få glädjen att skapa nya minnen med oss. Nya kast mellan hopp och förtvivlan,ny glädje, nya frostskador i skinkorna. Det kommer bli jävligt kul. Och även ni kommer förstå vad jag menar här nedanför. Håll tillgodo. 😎

———————-

2014-04-04 11:22

En uppgörelse. En uppmaning. En lärdom.

Andra säsongen i hockeyns finare salonger. Kontor på stan. Kostymer. Stängda dörrar. Avbruten kontakt. Stort avstånd snart avgrundsdjupt. Till och med laget på isen skulle spela snyggt, Kom igen, det här är Vita Hästen, klubben vars själ utgörs av gnuggande, energi och bågnande plexi. När Sune Bergman sa ilsken honungsgrävling kittlade till i hela stan. 

Så vad hände? Hybris? Fartbilndhet? Ego? Högmod går före fall. 

Ikaros. 

För när du tappar markkontakten ökar avstånden. När du stänger dörren når du inte rötterna, solen tränger inte längre in. De där vanliga människorna, de som ger hela organisationen näring. Utestängda. Vi är inte LHC. Vi vill inte vara LHC. Inte Växjö Lakers och definitivt inte Örebro. Oavsett framgångar. 

Vi vill vara mer åt Björklöven, Oskarshamn, Skellefteå, Frölunda.. folkliga, rejäla, organsationer och rörelser som byggs underifrån, bärs upp av gräsrötterna, på lika delar kärlek och engagemang som pengar. Vi är NORRKÖPING! Det är tunga industrier, hamnen, skogen, vattnet. Spårvagnar och arbetare. Rejäla människor. Vem som helst med tillräckligt med pengar kan köpa framgång, men du kan inte köpa själ. Det är hjärtat som får pulsen att slå, som ger allt liv. Som transporterar syre hela vägen ut i fingertopparna, de allra minsta kärlen. Engagemanget från supportrar, föräldrar, ungdomarna. Där har du dina funktionärer. Där har du gemenskapen och glädjen. Ett ärligt och uppriktigt samtal och vi hade fyllt varenda position med en volontär. Men Ni ringde aldrig. Så Ni hyrde in personal. Skapade önnu större avstånd, inte bara mellan plus och minus, utan mellan avlönad och oavlönad.

Såg ni inte den komma själva?

Ni ringde inte heller fordringsägarna för att tala om hur allvarligt läget verkligen var, istället lät ni gamla trogna partners känna sig lurade. Ni ringde aldrig till den samarbetspartner som själv hört av sig till er och ville gå in med stöd. Ni ringde inte ens till den partner som köpt sargreklam för att kolla upp varför den inte betalat fakturan ni aldrig skickade. Ni ringde inte ens till spelarna och talade om att det inte skulle komma någon lön den 25:e. 

Jag förstår att ni inte ville att vi skulle gräva i det här. 

Det behövs ingen extern utredare eller djupare granskning, vi kan tala om för er vart felet ligger. Men oss pratar Ni bara med när ni känner er tvingade. Och helst inte då heller. När jag kontaktade Lundbergs Fastigheter fick jag en glad kommunikationschef på tråden som glatt välkomnade kontakten, ”Jag har undrat när ni skulle höra av er!”, öppnade hon samtalet med. Man var beredd att gå in med en större summa till kampanjen och följa upp den med en 3års plan när det fanns en styrelse på plats att kommunicera med. Ni har inte ens ringt. 

Jag vet, det är alltid någon annans fel. Någon annan har inte gjort sitt jobb. Vi skyller på Er, Ni skyller på Oss, eller på marknaden, konjukturen eller coviden. Det är enklast så, helst något stort och avlägset som är svårt att greppa. Men det är samma lågkonjuktur i hela landet. Samma covid. Ibland är det inte marknaden det är fel på, utan förtroendet. Men absolut, även Vi ska vara självkritiska, för Vi har också ett ansvar i det, varenda en av oss. För hur många av Oss var på förra medlemsmötet i HC Vita Hästen?

Precis. 

Jag vet redan svaret. För jag vet hur många medlemmar föreningen har, när vi räknar bort föreningens misshandlade ryggrad i ungdomsleden, så har Såpkullens Bridgeförening fler medlemmar. Innan vår satsning kunde du nästan räkna dem på dina fingrar och tår. Det är alldeles för jäkla dåligt och där måste det bli ändring. Tidigare styrelser har kunna fladdra omkring för att ingen har ställt några frågor, ingen har följt upp något. Det har saknats både kontroll och engagemang från supportrar och föräldrar när det kommer till styrelsens arbete. Ansvar har inte utkrävts. Det är på medlemsmötena vi ska framföra våra åsikter och synpunkter. 

Men vi var inte ens där. 

Det finns kompetenser i det breda lagret, vi har massa företag som verkligen brinner för den här klubben, föräldrar till juniorer med erfarenhet av både ansvarskrävande arbeten som föreningsengagemang, supportrar som driver företag och är ekonomer. En massa drivna gräsrötter som alltid ställer upp bara man frågar. Men till vilken nytta då, när ingen av oss är där?

Ikaros flög för nära solen och brände sina vingar, för att vi kopplade loss honom.

Med det sagt så är den här saker utagerad från min sida. Det som finns att säga är sagt. Det finns inte Vi och Ni längre, det finns bara Oss och Tillsammans. Det är dags att lösa medlemsskap i HC Vita Hästen, mina vänner. Och för er som redan gjort det är det dags att börja gå på kallelserna. Nu börjar inte bara återtåget, utan även återtagandet! 

Nu är det framåt och uppåt som gäller! 

Tillsammans är vi Vita Hästen!

Medlemskap löser ni här:

https://www.vitahasten.se/junior-ungdom/bli-medlem?fbclid=IwAR0JhWwnsaoTTiD0nq3gzJKqItbVaDMVLrRgXLiIZIP_pQEM9RWluPgaDsw

En blötlagd nostalgitripp 

I minnenas allé blir även det jävligaste ljuvligt. Hjärnan snyggar till allt så även 100 mil i bil, en dundertorsk och århundradets baksmälla lockar fram leenden till nostalgiska toner. 

Mitt i bedrövelsen hade jag öndå rätt tidigt i bakhuvudet att något inte stämde. Därför slog mig inte konkursens faktum i sig så hårt, det var mer det upplevda sveket. Det var något i styrelsens ageranden som fick min skitsnackarradar att signalera tidigt. Jag gick loss internt och släppte i rätt skarpa ordalag ut mina farhågor om att man inte var helt ärliga och öppna mot oss. Bara det att man närmast fnyste och hånflinade åt oss vid första mötet borde varit en signal om att vi inte skulle få mycket hjälp därifrån. Det var något som inte stämde, jag fick känslan av att man inte ville att vi skulle gräva i det här. 

Hur som helst, det här är ingen sån text. Men det var där någonstans, efter att jag tappat det, som det här nostalgiska sköljde över mig. Kanske var det mitt undermedvetna som tvingade mig att se det jag försökte blunda för. Det skulle bli plåtskjul i vinter. 

Jag var glad. Där och då slog tanken att jag bara fått lätta på trycket, ventilerat. Att det var därför jag log trots att jag upplevde mig motarbetad och frustrerad. Men kanske var det mitt intellekt som talade om för min passionerade känslostyrda sida vad jag inte ville se. Det egot försökte skydda mig från. Det var kört. Det skulle bli plåtskjul i vinter och det skulle ändå bli rätt kul. Jag hade längtat tillbaka dit, inte till iskalla plåtskjul, men till samhörigheten, gemenskapen. Det enkla. Närheten. Jag har saknat känslan. Jag har saknat hockeyn när den är som allra mest äkta, på riktigt. 

Nära. Mänsklig. Levande. Gemenskap och tillhörighet. Hockey med själ. Det luktar liniment, furupaneler och rostig plåt. Det är kallt. Det för fan ishockey. Det ör minnen. 

 Jag minns inte en enda match från andra säsongen i Allsvenskan. Ingen enda. Varenda dörr var stängd, varenda ansvarig för upptagen. Där man tidigare tog en kaffe var man inte välkommen. Föreningens mest hängivna slitvargar och engagerade supportar, ryggraden som skapat allt som styrelser nu stod på. Parenteser. 

Så kanske är det nödvändigt att backa bandet och hitta tillbaka till själen. För det här är Norrköping. Glöm inte det. Den här klubben skiter i finlir och kostymer. Man vill ha känslor, tillhörighet och bågnande plexi. 

Då, precis som nu. 

Ett av mina starkaste och också bästa minnen är från en genomblöt bilresa till Malmö, vi bokade stugor och en skabbig husvagn alla försökte slippa  bo i. Mitt i vintern. Det har inte varit så här kallt sen vi gick över Bält år 1658. Vi började hinka redan på vägen ner och Bodelssons Audi åkte närmast på fälgarna, vi såg ut att komma från Puttgarden norrut snarare än till en hockeymatch åt andra hållet. Örebro-Anders hade med sig 200 rullar skithuspapper, vet fortfarande inte om han var kass i buken eller rädd att det inte skulle finnas papper i Malmö. Väl på plats krökade vi på stan iklädda matchtröjorna, när stan stängde fortsatte vi i den där jävla husvagnen hela gänget eftersom en del lite svagare element i stugorna ville sova. Eller det slår mig nu att det kanske var våra mindre roade chaufförer, när jag tänker efter… 

Hur som helst, det var förbannat kallt ute och vi hittade inte vart man stängde av värmen, så ett duktigt gäng skitsmarta supportrar som druckit volymer att sänka ett ryskt landslag, hade gemensamt lösningen på all världens hockeyproblem i den där ruttna husvagnen. På en snöig öde camping någonstans utanför Malmö. Det var så varmt i den där att kläderna blev blöta av kondens och svett. Det var bara kläd av sig. Vilken jävla syn, 7-8 genomsvettiga och dyngpackade hockeysupportrar i bara kalsonger och strumpor som tävlar om vem som har bäst lösningar på störst problem, men klarar inte ens av att vrida ner värmen i en husvagn! En mobil ångbastu. 

Hästen mötte sIK Panten i Kirsebergshallen, vi höll på att missa nedsläpp, det var innan alla hade GPS:er i telefonen, vi frågade som hjälp men när folk frågade om vi skulle till något ohörtbart, liksom för att få bekräftat att det verkligen var dit vi skulle, så sa vi nej för vi hörde inte vad dem sa. Fortfarande fulla från dagen efter tog vi oss dit, hälften av oss. Resten låg fortfarande däckade i den där husvagnen. Väl där trodde vi att vi att vi åkt fel, vi stod framför något blått plåtskjul, hade åkt förbi flera gånger. Någon övergiven verkstad. Skulle Dean Youngblood kliva ut ur en moln av imma genom dörren? Rocky Balboa i grå mjukisar till tonerna av Eye of the Tiger? Det här är inget man spelar hockey i, tänkte jag. Till jag tyckte mig känna den välbekanta doften av kolgrillad korv, satans jävlar, visst stod där en stackare i tjock bävernylon overall  och grillade korv på klotgrill?! Ja, ta mig fan! Jag hade träffat Jesus, min frälsare! Och han var funktionär på IK Pantern!  

En övergiven verkstad man spolat golvet i, man såg bara sekvenser av matchen för tjocka stålbalkar skymde halva. På läktaren satt två flickvänner och en frusen vaktmästare. När killarna kom ut på isen tittade dem bara på oss och skrinnade fram till plexit, skakade på huvudet. Man hamnar sjukt nära på såna här ställen. ”Ni är fan helt sjuka..!”, sa man skrattades åt oss. För oss var det ren kärlek. Vi var där för dem, för laget. För Vita Hästen. Dem skulle vara där för oss, trodde vi. 

-Nu får ni fan vinna med! 

Århundradets genomklappning. 1-0 i röven efter 10 sekunder. 3-0 efter första perioden blev 5-1 innan förnedringen var över. Precis vad man behöver för att bota en baksmälla. Mot bottentippade IK Pantern. Tack som fan. Antar att killarna hade en lika hård kväll på sin camping. Men det är känslor, äkthet.

Det är sånt man minns.