Grattis MoDo!
Från geléråtta till tonåring på viagra, snyggt jobbat!
Längs kusten i Ångermanland rinner Moälven ut. Örnsköldsviks gamla livsådra. Mellan 2018-2020 har befolkningstalet i staden varit konstant, man ligger lika mycket som man flyttar härifrån. Det är inte mycket i Ö-vik som orsakar resning hos allmänheten. Förutom fenomenet MoDo Hockey. Problemet var att man gick från att vara svensk hockeys ståndaktiga avelshingst, producerandes spelare som Peter Forsbergs, Markus Näslund, Niklas Sundström, Bröderna Sedin, Per Svartvadet, lägger man till elitspelare man format men som har annan moderklubb från juniortiden blir listan oöverskådlig. Från svensk hockeys friska insemination till att under en period stå där desperat kämpandes med att få blod i en geléråtta. Frustrerat.
Identitetskris.
MoDo Hockey är en institution. Att man har ett eget MoDo-museum säger kanske en del. Likaså att de gamla profilerna har en tendens att vända hem och ansluta sig till klubben igen på lika sätt, kärleken till bygden och klubben är uttalad. Storheterna finns kvar där, bidrar, ger klubben själ och historia, levande profiler vars karriärer man kan se upp till, nästan ta på. Otroligt viktigt för känslan av gemenskap, samhörighet, tillhörighet. Vi-känslan. Fundamentet i den hockeykultur som råder vid Moölvens utlopp. Rötter.
Utan rötter blir man rotlös.
Utan starka rötter kommer rotvälta. Det är rötter som förser även den starkaste ångermanländska fura med dess näring. Det är från myllan och marken en institution som MoDo Hockey får sin näring. Det spelar ingen roll hur mycket ekonomiskt starka aktörer man har med sig när man tappar markkontakten. Efter millenieskiftet drabbades MoDo av något av en identitetskris. Hur nödvändig uppgraderingen från gamla anrika men utdaterade Kempehallen än var, så hjälpte det knappast när nyhetens behag lagt sig i Swedbank, sen Fjällräven och nu Hägglundsarena. När en halvtom nybyggd och själlös arena anslöt sig till tankar som, vad händer? Vad gör vi? Vart ska vi? Och hur? Vart fan är folk?
Bekanta funderingar?
På isen var det lika ointressant som på läktaren, MoDo Hockey som krigat om SM-Guld, fostrat storheter och sågs som hela landets främsta plantskola, började nu harva runt på den nedre halvan av tabellen, man tappade på läktaren och i en nybyggd hall som tar en bit över 7.000 åskådare blir det glest ändå, trots 4.500 närvarande. 2 miljoner i minskade publikintäkter, 2.5 miljoner i minskade reklamintäkter. Desperata försök att skapa intresse med dyr spelartrupp slog ännu större hål i budgeten och ödesåret 2016 var det knallröda siffror som skrek ut -4.2 miljoner. MoDo Hockey hade gått från att vara svensk hockeys stolta avelshingst till att bli något desperat frustrerat som oavsett hur mycket man slet och drog ändå bara var något halvslakt.
Självbilden får sig en törn. Identitetskris.
Det där är rena mardrömmen för en organisation att hantera, ska du kapa utgifterna och hålla i plånboken, och har du publiken och allmänheten med dig i att göra det tråkiga? Eller ska du gasa dig ur det?
Ska du göra det svåra och gå till terapeuten, vända hem till frugan som stått ut med dig trots allt och samtala om problemen, börja om. Eller ska du köpa glittrig för liten tröja, flashiga gympaskor, sportbil och en 20år yngre flickvän i förhoppningen att bli intressant igen?
En frågeställning som kan orsaka håravfall hos vilken norrländsk flanellbärande karlakarl som helst.
”Hoppas dock att detta i grunden är kopplat till det sportsliga resultatet”, skev ordförande Tomas Byberg på klubbens hemsida.
Jag är inte så säker på det. Trots att man byggt bort tomma platser för loger och ny restaurang, trots dyra spelartrupper så uteblev framgångarna. Man gasade rätt över stupet. Inga desperata åtgärder över huvud taget hjälpte. Trots utsålt mot Leksand blev degraderingen för MoDo Hockey verklighet. Glittrig för liten tröja och ny sportbil hjälpte inte MoDo Hockey. Det här är Norrland, inte skånska rivieran. Ingen är imponerad av din sportbil. Eller dina snabba skor. Det var först när man tvingades vända hem igen för att reda ut de verkliga problemen som det började hända saker.
Två månader efter degraderingen till Allsvenskan, 2016, hade medlemsantalet i Modo Hockey dubblats. Man hade förvisso bara en publik på 2-3.000 pers i Allsvenskan, men ett toppmöte och norrlandsderby mot Björklöven fick ångermanlänningarna att visa den modoitiska hockeysjälen, glädjen var tillbaka. Utsålt till sista plats. Det blev början på den återresa och glöd MoDo Hockey saknat. Slutspelsserien mot Djurgården blev kronan på verket, en helt galet underhållande hockey som innehöll allt och slog SHL:s trötta avslagna dito med hästlängder. Både Djurgården och MoDo utklassade underhållningsvärdet i SHL-finalen och gav en välbehövlig vitamininjektion till hela serien. Örnsköldsvik skulle bara upp, varenda en som hann få en biljett var där i det kokande röda havet av konstant sång. Den gamla vallaken hade hittat bollarna i serien längre ner och visade upp sig i fornstor glans. MoDo Hockey var tillbaka!
Hela hockeysverige jublar:
-Bravo, bravissimo..!
SHL skriker:
-Honom ska vi ha!
Grattis MoDo Hockey, väl genomfört. Väldigt välförtjänt. Vi här nere om några vet hur en sån där oändlig stäppritt kan upplevas. Oändlig, var ordet. Avancemanget förlösande. Grattis. Vi själva lärde oss ingenting sist, så vi gör om det igen.
Men som kompisen sa, om huset är fullt av termiter är det ingen idé att lappa och laga. Det är bara bränna ner skiten och bygga nytt.
Kanske är det här nödvändigt för att även Vita Hästen ska finna glädjen och livskraften igen, kanske det som tänder gnistan mellan supportrar och organisation, för oss samman igen. En omstart, en nödvändig föryngring och nytändning, men där en del saknar förståelse och insikt, hellre letar lösningar utanför en själv och hellre ser stress och press snarare än en trygghet i sin historia och gemenskap, så är vi förhoppningsvis visa av erfarenhet nu. Dyr för liten glittrig tröja, sportbil och yngre flickvän funkade inte här. Inte här heller. Inte här och inte i Örnsköldsvik. Vi är arbetare, vi är rejäla, vi kommer från närheten till vattnet och skogen, från industrier. Vi finner styrka i varandra på såna här ställen. I våra rötter. Gemenskapen. Det som utgör vår själ. Så vi börjar om, vänder tillbaka till det som en gång tog oss upp. Det jordnära, ödmjuka.
Och vi kanske inte är 20 bast längre, men det går att göra frugan nöjd ändå. Se bara på MoDo. Tydligen får man nödvändig hjälp utskrivet vid en degradering. Att trampa vatten fullt påklädd blir tungt i längden, då är det kanske bättre att gå ner till botten så man kan skjuta fart uppåt igen. Det sker aldrig frivilligt, men ibland är det nödvändigt.
MoDo dubblade sitt medlemsantal direkt vid degraderingen. Man formade en ny organisation, sanerade ekonomin och blev en levande intressant klubb igen. En fungerande sund relation i alla sina delar. Man gjorde det efter degraderingen Det blev tillsynes den nystart man behövde.
Tack MoDo för inspirationen och för att ni visar vägen. Saker blir vad man gör det till. Ibland behöver man ett rejält bakslag för att vakna till, stanna upp och ödmjukt fundera på vem man är, vart man ska och vad man håller på med. Vem man vill se sig som. Självbilden. Sluta titta avundsjukt på alla andra och börja fokusera på och värdesätta det man har. Där du står. Där i ligger styrkan. Kontinuiteten. Tryggheten och stabiliteten, att ha varandra. Börjar du jämföra och snegla och för mycket på andra förlorar du snart fokuset och intresset hos den där hemma. Då sitter du snart ensam och bitter i din sportbil med dina snabba skor och undrar vad fan som hände, vart det gick så fel.
Identiteten. Det gäller att inte förlora sig själv på vägen.
Vita Hästen har efter konkursen ökat sitt medlemsantal bland icke utövande med 644% på en månad, om vi räknat någorlunda rätt. Som sagt, vi vänder tillbaka igen och börjar om. Bygger en sund relation, tryggare och stabilare. Ödmjukare.
”Geniet lär av andras misstag, den smarte lär av sina egna. Idioten lär sig känna igen dem”.
Nu har vi gjort det här två gånger. Vi är uppenbarligen inga genier, men vi är inga idioter hellre. Vi tittar på MoDo och låter oss inspireras. Det är bara göra om och göra rätt, dra nytta av den möjlighet som nu skapas. Glädjen i att ta sig upp är nästan euforisk när man varit med från början och varit en del av processen. Det är något så enorm stort att jag unnar alla i Norrköping att få vara med och ta del av den, så vi gör som i Örnsköldsvik, vi vänder hem, pussar frugan, kavlar upp ärmarna och tar på oss arbetshandskarna. Får det är såna vi är.
Grattis, MoDo, tack för tiden som varit - och Vi ses snart igen!
Uppåt, framåt. Tillsammans. 🤍❤️
1 kommentar | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS